Tårarna bränner bakom mina ögonlock. Jag sväljer undan klumpen

som växer upp som en böld i halsen. Det är som taggtråd som river

inombords. Jag vill bara skrika rätt ut i den mörka kvällen.

Men det är ingen som kommer förstå, det är ingen som kommer höra!!!

Hjärtat slår några extra hårda slag, bara för att påminna mig om

att livet är här, det blir inte bättre än såhär. Eller?

I fredags blev det ett läkarbesök på öppenvården.

Jag fick träffa en ny doktor, igen, tröttsamt som f-n.

Han var dock bra, han lyssnade och ville verkligen hjälpa.

Det är inte ofta man känner den känslan, det känns oftast

som man är ivägen när man kommer dit :S

Han tyckte jag behövde doshöjning, fick även ny medicin utskriven.

Ska börja på måndag med dom nya. Ska också ta lite nya prover

innan doshöjningen. 

Har verkligen mått uruselt den här veckan. Kroppen känns tung,

mina ben domnar och jag blir jätte yr. 

I mellanåt känns det så tröttsamt att må såhär... 

Jag undrar varför? Varför måste jag ha det såhär?
Varför måste jag känna mig ledsen, ensam och utstött?

Jag vill bara må bra, jag vill inte känna såhär nå mer!!!!!